Henrik

Var på väg i en bil längst med väg 172. En kompis jag nästan aldrig hör av körde och min bror var med. vi var på väg söder ut. Jag som sattpå passagerarsidan säger att det är konstigt hur smal vägen verkar. Kompsen ve inte vad jag snackar om. Vi fortsätter och vägen blir smalare och smalare, skogen kryper närmre bile noch grenarna börjar skrapa lacken. Vi kommer ut i en glänta på ett berg och kompisen säger att han tyckte vi kunde se på utsikten före vi åkte vidare. Vi åkte närmre och närmre kanten. Nedanför låg en sjö och vid sidan av den så var det en fest vid en stuga. Var inte så långt ner men bilen slutade inte rulla. Jag ser paniken i polarens ögon, det här går inte som tängt. sakta, sakta rullar vi ner längst med bergssidan, kanar mot vattnet, snett mot de som har festen. Alla tittar på bilen som kanar ner. Jag känner igen alla som sitter där. De tittar men gör inget. Pappa sitter och ruskar på huvudet. Jag instruerar att när bilen sjunker väntar vi tills vi står på botten före vi öppnar dörrna och simmar ut. Det är elhissar på rutorna så de funkar i alla fall inte att veva ner. Vi går i vattnet med bilen, den flyter. Vi seglar med hjälp av vinten mot festen. Nu har det flesta slutat att bry sig. Jag tar mig i land och lyckas dra bilen i avgasröret mot berget. Vi lyfter upp bakdelen av bilen (?)På stranden och kompisen backar upp den vita bilen. En ung kvinna leker med en boll med en pingla i som hela tiden flyger ner i vattnet...

Vaknade mycket trött av det här