Henrik

Är det fler än jag som kan bli ruggigt nostalgisk ibland? Över saker som inte var så där jätte bra vare sig för mig eller min plånbok. Jag hade en drös He-man gubbar som jag lekte med och Turtles. Till detta kom filmerna och serierna. Hade även Skeletors borg Snake Mountain med en tuff röstförvrängare. Turtles figurerna har min kusin på 7 år tagit över och kompletterat med nya versioner av dem. Min generation har växt upp och barndomens saker kommer tillbaka. Leksakerna känns igen lite tuffare och ganska mycket dyrare men ändå.

TV visar fortfarande ALF, Doktor Snuggles, Dallas, Skrotnisse, Mc Gyver, På spåret som i och för sig aldrig slutat. Det är många av skitserierna som går i repris på nya kanaler. Men gillar man dem så får man väll se dem om man vill. Flera av serierna som gick har blivit filmer idag.

Fick för några år sedan möjlighet att återse Solstollarna hos en kompis, det var inte så kul eller bra som jag kom ihåg. Riktigt kasst med en av årtiondets stora internationella sexobjekt. Är gubbsjuka kul så kan man ju försöka få tag på ett par avsnitt. Det är bättre att komma ihåg Ola-Bella min sekreterare och de danska Wienebröden med chokelaaade som man tror att det var i stället för att rasera alla minnen med fakta.

Kommer ihåg den svenska rysarfilmen Besökarna som vi såg på ett barnkalas i slutet av 80-talet. Satt bredvid min kompis som var så rädd att han nästan hela filmen höll för öronen. Jag tittade på honom och skrattade, då slapp jag ju se på filmen själv. Mycket har inte klarat trycket av att man vuxit upp, det håller inte längre.

Ändå ler jag lite fånigt och får antagligen ett nostalgiskt glimmer i ögat när jag ser dagens tecknade serier som varmhjärtat hyllar sina förebilder ifrån deras uppväxt under 70/80-talen. Gillar sådant och jag känner igen mig i hatet mot de nya ikonerna som om något årtionde kommer att kallas nostalgiska och roliga. Blå grodor med snopp är INTE kul.