Henrik

Hösten är här. Det är dimma och kallt när jag går till tåget. Jobbet är lite jobbigt just nu. När man funnit en balans så skakar marken och mina ben viker sig, får se när det är klart om jag gått ner på knä eller om jag bara kan skaka det av mig. Pratade med min teamledare idag om framtiden. Den är svår, jag kommer att leva resten av mitt liv i den men just nu så är det svårt att känna glädje, varför ska jag göra det jag kommer att göra. Den ende jag gör det för i stort är mig själv och jag är inte helt säker på att jag... Nja i korthet så vaknade jag upp på tåget strax efter det att dörrarna stängts för avfärd vid min station, ingen större kris, bara en längre promenad. Men jag vaknade upp bekymrad och dyster. Tror inte at jag somnade sådan. Tänkte att de rynkor jag kommer att få när jag blir äldre kommer i alla fall inte att vara skrattrynkor. Tänkte på omvälvningar och på skolskjutning i Finland, på folk jag tappat kontakten med, på ensamhet, på nyttan med mig själv och det jag gör. Gick grubblande och trött genom staden. När jag var hemma på Tureborg, skulle bara gena över torget så kom jag att tänka på min kollegas dröm om en baguettebaby med sallad. Nära, nära ett galet glatt skratt och värmen återkom till mitt hjärta... OM jag blir pappa ska jag låta tillverka en baguett med en grön och varm filt som ser ut som sallad, kanske en kudde i form av en tomat men ingen paprika ; ). Kan någon påminna mig om det blir aktuellt?

Med de kalla mornarna så försvinner getingarna, regeringen och idioterna är kvar...